Svar: det går inte alls. Eller jo, vikten finns där och den kommer inte att försvinna/minska om inte jag skärper till mig igen. Det som började så bra, trots deppighet när P var utomlands, har nu gått helt i kras. Jag äter helt fel och skriver definitivt inte upp det jag äter. Varför? Som vanligt så har allt det jobbiga kommit i vägen och nu med tillägg av lite osynlig stress. Och jag skriver osynlig för att andra inte ser den, för dem (och främst då mina jobbarkompisar) är jag samma lugna Maria som jag alltid har varit och det kan inte alls förstå att jag är stressad. Men det är jag. Som ännu en ful ovana, förutom att äta helt fel, så tar jag inte tag i några av de saker som faktiskt går att lösa och som skulle minska stressen, utan blir mer eller mindre apatisk och stressen ökar.

Maten, vikten, okynnesätandet. Blir så trött på mig själv. Tänker att nu får det minsann vara nog, att nu får jag skärpa mig igen. Och så går jag och handlar och allt det är bortglömt. Det här är inget nytt. Så här har jag alltid varit. Som vanligt har jag svårt att ta mig ur det och just nu känns det som en omöjlighet. Fast springer gör jag fortfarande och jag tänker inte sluta. Kan fortfarande inte förstå att jag blivit en sån där som tycker om att springa, en sån där som faktiskt tycker det är kul. Helt obegripligt.